Nina Wessberg: Ont, det gör ont…

En torsdag i mars. Då kommer beskedet. Teknologiindustrin har ensidigt bestämt sig. Våra vägar ska skiljas, meddelar de. Som en våt trasa i ansiktet. En helt vanlig torsdag.

Första känslan är overklig. Facket och arbetsgivarna hör ju ihop! Inget drömförhållande, men visst har vi alltid kommit överens. Godkänt varandras fel och brister.

Grälat ibland, jo, men sedan diskuterat och förhandlat. Och alltid hittat en kompromiss till slut.

Sedan blir jag förbannad. Hur täcks de? Efter alla dessa år. Efter allt som vi upplevt tillsammans!

Så kommer oron. Hur blir det i framtiden? Hur ska vi inom facket ställa om för att klara av medlemmarnas intressebevakning?

När jag tänker efter har beskedet nog legat i luften en tid, kanske i flera år. Och så sveper en våg av fananamma över mig.

Vi ska visst göra vårt allt för att visa att facket är starkare och smartare än vad arbetsgivarna tror!

Besvikelse. Ilska. Oro. Eftertänksamhet. Beslutsamhet.

Många gick igenom hela känslogalleriet när Teknologiindustrins beslut blev ett faktum.

Årtionden av samarbete – borta.

Alla gemensamma projekt för att förbättra arbetslivet och företagens lönsamhet – borta.

Alla arbetsgrupper kring gemensamma frågor – borta.

Förtroendemannasystemet – hur ska det bli det? Den fackliga utbildningen då?

I Finland, ja i hela Norden, har vi byggt upp våra samhällen på stabila organiserade arbetsmarknader, där parterna förhandlar om arbetsvillkoren.

Lika lön för lika jobb. Det kallas för den nordiska modellen och har under årtionden gett oss länder som är trygga. Länder där folk är lyckliga och jämställda.

Vårt Finland, som ute i världen blivit känt för att vi finländare har det här med att förhandla och hitta kompromisser i vårt DNA. Allt detta som resten av världen avundas oss. Det vi varit så stolta över.

Allt riskeras nu i och med utspelet från en av landets främsta arbetsgivarorganisationer, arbetsgivare som steg för steg vill bryta ner facket.

På vilket sätt är det till nytta för landet? Vilken är företagens nytta? Eller arbetarnas?

De svenskspråkiga arbetsplatserna ser jag som de mest sårbara. Om kollektivavtalet inte längre uppnår allmänbindande status blir det heller inte automatiskt översatt till svenska. Och då hittas kollektivavtalet inte längre på Finlex på webben.

Om de svenskspråkiga arbetsgivarna inte inser vikten av att organisera sig i den nya arbetsgivarföreningen, står vi då inför lokala förhandlingar på varje enskild arbetsplats?

Förhandlingar som ska ske på företagets språk. På svenska.

Hur ska resurserna för de förhandlingarna räcka till?

Hur kan vi se till att de svenskspråkiga medlemmarna garanteras samma nivå på förhandlingskompetens som de finskspråkiga?

Hur ska vi garantera att vi klarar av att i framtiden även tolka de svenskspråkiga lokala kollektivavtalen?

Inför varje förhandlingsomgång har facket med sig en hög med förbättringsförslag till förhandlingsbordet. Arbetsgivarna har kompat med att i minst motsvarande drag föreslå försämringar.

Varenda en förbättring i kollektivavtalet har kommit till via krav, inget har arbetsgivaren gett oss av god vilja. Nu står vi åter en gång inför den svåraste avtalsrundan någonsin.

Just nu är frågorna fler än svaren.

En sak är säker. Facket lämnar inte medlemmarna i sticket. Facket förhandlar alltid för sina medlemmar.

Intressebevakning är ett lagspel, ju fler spelare vi har i laget, desto bättre löper spelet. Vi är facket. Tillsammans.

Tillsammans klarar vi det här. Tillsammans är vi starka.

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

27.4.2021

Nina Wessberg: Ett spel utan regler gynnar ingen

Det var en gång två fotbollsklubbar. Låt oss kalla dem för ”Facket FC” och ”AC Arbetsgivarna”. De spelade i samma liga, på samma plan.

Spelarnas antal var det samma på planen, reglerna likaså. Inte kan man spela fotboll utan gemensamma regler, var bägge lagen överens om. De kallade sin regelbok för Kollektivavtalet.

Lagen spelade regelbundet mot varandra. Lagens tränare var kända och ansedda personer, som lärde ut en tuff, men schysst spelstil. Eftersom lagen spelade med lite olika taktik, ledde det till att ibland Facket FC vann medan AC Arbetsgivarna ibland tog en seger. Men alltid skakade spelarna hand efter matcherna. Fair play var honnörsord för lagen.

Publiken gillade matcherna, det var spännande att följa med spelet och stämningen på läktarna var god. Fansen var stolta över sina lag, klädde sig i lagens tröjor och skapade taktfasta heja-ramsor.

Efter varje match som FC Facket vann anslöt sig allt fler till fanklubben, medlemskap i FC Fackets fanklubb upplevdes som vana, en tradition. Med FC Fackets medlemskort kom man in gratis på varje match och läktarna fylldes av FC Fackets anhängare.

FC Facket satsade på ett gediget juniorarbete. Genom att lära de unga hur man spelar fotboll på ett schysst fostrades nya spelare till att ta ansvar i topplaget.

När säsongen led mot sitt slut meddelade AC Arbetsgivarna plötsligt att de inte längre tänker spela enligt regelboken. Nästa säsong vill vi skapa helt nya regler, sa de.

Facket FC var förstummat. Hur i hela fridens namn kan man spela fotboll utan att ha regler? Nu får ni en ärlig chans att påverka varje match, sade AC Arbetsgivarna, vi vill göra upp regler tillsammans med er och då blir det så mycket bättre.

När den nya säsongen inleddes, började varje match med att lagen först försökte komma överens om var målen ska stå, var strecken på planen ska dras, hur länge en match ska pågå, vilken slags boll man ska spela med, hur många spelare det ska vara på planen samtidigt, hur många domare det behövs.

När säsongen led mot sitt slut meddelade AC Arbetsgivarna plötsligt att de inte längre tänker spela enligt regelboken. Nästa säsong vill vi skapa helt nya regler, sa de.

För att inte tala om hur man får byta ut en spelare, hur man får passa, när är man i offside, hur gör man ett inkast, vilka fotbollsskor får användas. Och så vidare och så vidare, listan blev lång.

Förhandlingarna om matchreglerna tog varje gång så lång tid att man aldrig kunde veta när själva matchen började. Matcherna var också svåra att följa, då reglerna var olika i varje match.

Publiken på läktaren visste inte när matchen började eller slutade, om mål blev godkända eller inte eller när man det blev dags för klappa och tjoa. Den goda stämningen var bortblåst.

Fansen rasade; de krävde likadana och tydliga regler för alla lag och alla matcher. Det är enda sättet att garantera att lagen spelar med jämlika villkor!

De tågade ut på gator och torg, de ordnade namninsamlingar, de skrev insändare i tidningar, de uppvaktade fotbollsförbundet och politiker där de krävde sin rätt till jämlika matcher.

Folket var på fansens sida; så här kan det ju inte gå till, reglerna måste vara likadana för alla!

Snipp, snapp snut, så var sagan slut. Eller?

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

10.11.2020

Nina Wessberg: Arbetets vår – vårt arbete

Människan mår bäst när hon har en uppgift, ett arbete. Alla vill vi känna att ”jag gör min del av den gemensamma kakan, att jag är delaktig i samhället”. Rätten till arbete räknas som en grundrättighet. En rättighet värd att firas.

Redan 1944 stiftades en lag som gav arbetarna rätt till en ledig dag på arbetarnas egen dag, Första Maj. 1979 blev dagen en flaggningsdag och gavs namnet ”Det finländska arbetets dag”. Dagens tema har alltid varit att lyfta upp arbetets och arbetarens betydelse.

Vikten av det arbete som görs i Finland har noterats och betonats mer än vanligt denna vår. Krisen vi befinner oss i vår vardag har fått oss alla att inse hur viktigt det är att vi har en inhemsk produktion. Det handlar främst om livsmedelsproduktionen, men även om andra för oss i vardagen och i vården nödvändiga produkter.

De företag som snabbt kan ställa om sin produktion, är de som kommer att klara sig bäst ut ur krisen. För många exportberoende företag är situationen tyvärr en annan. Då marknaderna ute i världen så gott som stannat av helt, är företagen här tvungna att dra ner på kostnaderna. Det drabbar alla dem som utför arbetet. Arbetarna.

Firandet av Första maj har alltid hört tätt ihop med fackföreningsrörelsen. Från början var syftet med firandet att kämpa för en åtta timmars arbetsdag. Idag är rätten till en åtta timmars arbetsdag mer än aktuell. Den kris vi lever i har fråntagit många den rättigheten. Arbetet har minskat väsentligt, med konsekvenser för dem som gör jobbet.

Permitteringar är vardag i många hem. Och en del har förlorat jobbet. Det är ekonomiskt kärvt, då inkomsterna sinar och mer pengar går åt till alla måltider som nu ska tillredas där hemma. Många tvingas ordna om sina bostadslån och söka stöd från samhället för att kunna försörja sin familj. Barnen är hemma från skola och dagis.

Coronakrisen har visat hur beroende vi är av varandra, hur våra olika arbeten påverkar många andras arbeten. De som jobbar inom låglönebranscher har visat sig vara guld värda.

Jag vill tro att vi kan lära oss något av denna tid. Förhoppningsvis får vi efter dessa motgångar leva en mer solidarisk vardag. En vardag där vi fortsätter bry oss om varandra. En vardag där ”vi tillsammans” kör över ”jag själv”.

Jag är säker på att våra liv kommer att se annorlunda ut efter krisen. Att det som vi tidigare tog som givet, inte längre är det. Kanske semesterresor utomlands blir en sällsynthet, medan munskydd en del av vår vardag, vem vet. Klart är att våren 2020 kommer att påverka allas våra liv i många år framöver.

Det är vi, arbetarna, som tillsammans med företagen ska betala räkningen för det hela under de kommande åren. Här måste vi alla kämpa för att den räkningen betalas enligt en så jämlik och rättvis modell som möjligt.

Coronakrisen har visat hur beroende vi är av varandra, hur våra olika arbeten påverkar många andras arbeten. De som jobbar inom låglönebranscher har visat sig vara guldvärda. Städare, butiksarbetare, jordbrukare och sjukhuspersonal är nu livsviktiga för oss alla.

Dessa arbetets hjältar hyllas i medierna och får bred uppskattning av folket. Jag hoppas denna uppskattning håller i sig också efter att vi ridit ur denna kris.

För många av oss är traditionerna kring Första maj-firandet viktiga. Vi brukar samlas, tåga under röda flaggor och lyssna på tal. Första maj är för många än idag dagen då du kan känna sig stolt över att vara en led i arbetarrörelsen, stolt över ditt arbete och stolt över de fackliga rättigheter vi fått till stånd tillsammans.

Denna vår är annorlunda. Men stoltheten och uppskattningen för vårt arbete och för varandra tar ingen ifrån oss.

Trevlig Första maj!

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

26.4.2020

Industrifacket satsar på mer utbildning på svenska 2020 – ”Viktigt få fram att det är vi tillsammans som bygger facket”

Utbildning är nyckeln till allt och lärande är närande, heter det. Industrifackets svenskspråkiga medlemmar kommer att få ta del av ett mångsidigt kursutbud år 2020. Det är viktigt att ta vara på chansen.

Något som är nytt för 2020 är att Industrifacket för första gången självständigt fixar kurser i arbetarskydd.  Först ute i början av februari är en startkurs för nyvalda arbetarskyddsfullmäktige. Arbetarskyddsvalet pågår som bäst, och ska stå klart före årsskiftet.

Kursen ger dem som blivit valda till arbetarskyddsfullmäktige en första insyn i vad uppdraget för med sig. Kursen är öppen för alla valda arbetarskyddsfullmäktige i Svenskfinland.

–Vi kommer bättre åt att behandla frågor som uttryckligen berör arbetarskyddsfrågor inom industrin och läget på våra arbetsplatser, säger organisationsombudsman Nina Wessberg. Hon utbildar på flera av kurserna.

Tidigare har Industrifackets kurser för arbetarskyddsfullmäktige anordnats i samarbete med Fackförbundet för kommunal- och välfärdstjänsterna JHL och förbundets JHL-institut i Helsingfors.

Den första grundkursen för förtroendemän inom Industrifacket ordnades i Helsingfors 13-17.5.2019 .
Från vänster: Mats-Johan Kaars, Elin Sundbäck, Eric Häger, Mikael Nyman, Lotta Asp, Mathias Eklund, Johnny Söderholm, Tommy Ljungkvist, Stefan Kihlström, Anders Åkerblom, Lena-Maria Lind, Thomas Källström, Remus Mihalache och Rose-Mari Eklund.

Förväntningarna på förtroendevalda är höga, också från arbetsgivarhåll. I Industrifackets fullmäktige har ett förslag om att en avklarad grundkurs för förtroendemän ska vara minimikravet för huvudförtroendemän som vill ingå betydande lokala avtal på sin arbetsplats.

– Arbetsgivarna driver allt fler frågor till lokala förhandlingar. För dem är det ju lättare att få sin vilja igenom, om förtroendemannen inte har en tillräcklig utbildning bakom sig, säger Wessberg.

Fackavdelningarna från Svenskfinland får chansen att mötas i mars för att tillsammans hitta nya lösningar på problem och helt enkelt sätta fart på verksamheten. Under veckoslutskursen i Murikka diskuteras frågor som dykt upp under utvecklingssamtalen med fackavdelningarna.

Här ska idéer för framtidens verksamhet inom fackavdelningen, som ju utgör grundstenen i det fackliga arbetet, vaskas fram. Helgkursen Fart på fackavdelningen går av stapeln i mitten av mars i fackets utbildningscentrum Murikka, som förövrigt nyligen vunnit ett pris för den fina arkitekturen.

– Jag tycker det är viktigt att få fram att det är alla som vi tillsammans som bygger facket. Facket är inte något som bara finns ”någonstans där borta i Helsingfors”, säger Wessberg.

VIKTIGT ATT TRÄFFA MEDLEMMAR

Det ”nya” Industrifacket är en organisation som börjar ha några år på nacken. Våren 2019 inleddes den första grundkursen för förtroendemän på svenska i Industrifackets regi. Under hösten deltog en del av gänget i fortsättningskursen.

I sammandraget av feedbacken som kursdeltagarna gav, kom det tydligt fram hur viktigt det är att träffa svenskspråkiga medlemmar och förtroendevalda från andra delar av landet.

Här berättar Industrifackets arbetsmiljöexpert Jenni Uljas om ämnet Kemikalier och arbetsmiljö. FOTO JYRKI LUKKONEN

Merja Westman är utbildningsplanerare på Industrifacket. Hon säger att det tydligt finns en efterfrågan på utbildning på svenska.

–Det är klart att vi ska erbjuda kurser på svenska. Det är något vi ofta får höra om på fältet, säger Westman.

Hon påminner ändå om att det gäller att ta vara på chansen när den kommer.

– Det har tyvärr hänt att man varit tvungen att avboka kurser eftersom det inte kommit tillräckligt många anmälningar, eller deltagare dragit tillbaka sin anmälning, säger Westman.

Innehållet på kurserna lever också naturligtvis efter behov och vad som råkar vara aktuellt. Westman nämner den nya arbetstidslagen som något som är ytterst viktigt att förtroendemän och medlemmar har koll på. Därför skadar det verkligen inte med jämna mellanrum delta och ”uppdatera sin kunskap”, som det heter på konsultspråk. Det gynnar alla.

Information om kurser och andra evenemang kommer att publiceras på webben. Dessutom publiceras en kursruta på de svenskspråkiga sidorna i varje nummer av Tekijä.

SVENSKSPRÅKIGA KURSER 2020

1.2 Startkurs för arbetarskyddsfullmäktige / Scandic Vasa

14–15.3 Fart på fackavdelningen / Murikka

6–8.4 Kompletteringskurs / Murikka

20–24.4 Grundkurs för arbetarskyddsfullmäktige / Helsingfors

4–8.5 Grundkurs för förtroendemän / Helsingfors

20–23.8 Våga fråga / Regatta Spa Hotel Hangö

5–9.10 Fortsättningskurs för arbetarskyddsfullmäktige del 1 / Helsingfors

26–30.10 Fortsättningskurs för förtroendemän del 1 /Helsingfors

29.10–3.11 Fortsättningskurs för arbetarskyddsfullmäktige del 2/ Murikka

23–27.11 Fortsättningskurs för förtroendemän del 2 / Murikka

Tvärfackliga kursveckoslut för alla medlemmar i FFC-förbund

7–8.3 FFC Tvärfacklig kurs i Åbo

28–29.3 FFC Tvärfacklig kurs i Vasa

14–15.11 FFC:s svenskspråkiga seminarium i Helsingfors

PAPPERS- OCH LIVSMEDELSARBETARE I MURIKKA

Nytt för år 2020 är att Pappersförbundet och Livsmedelsarbetareförbundet SEL kommer att flytta utbildningsverksamheten till Industrifackets Murikkainstitut.

SEL:s förbundssekreterare Henri Lindholm anser att det verkar som en lösning som kan fungera bra, då det rör sig om industribranscher.

–Vi har absolut ett behov av svenskspråkig utbildning. Det gäller i vårt fall speciellt Åland, där vi har många helt svenskspråkiga medlemmar, säger Lindholm. Där finns som chipstilleverkaren Orkla, kötthuset Dahlmans och ÅCA-mejeriet. Sammanlagt har vi närmare 40 arbetsplatser dit informationen går på svenska och finska, säger Lindholm.

– SEL:s styrelse har besökt Murikka och de verkade nöjda med vad de såg där, säger Lindholm.

Pappersförbundets svenskspråkiga medlemmar från bland annat Jakobstad och Kristinestad, får också första gången på flera år chansen till utbildning på modersmålet.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO KITI HAILA

 

Nina Wessberg: Om det brinner i knutarna – hur sköter vi släckningen?

Vi ser det som naturligt att skydda oss och våra närmaste i vardagen. Vi väljer brandsäkra material då vi bygger hus, förser våra hem med brandvarnare och ser även till att vi har våra brandförsäkringar i skick.

En del av dessa åtgärder är föranledda av lagar och föreskrifter, men det brandförebyggande tänket har blivit en normal del av vår vardag.

Det är inget vi egentligen ägnar en tanke åt. Det är en norm.

Det är helt enkelt smartare och även billigare att satsa på förebyggande arbete i stället för att släcka en brand åt gången.

Om vi överför det här tänket till facket, ser det inte riktigt lika ut.

Ja, vi har kollektivavtal, men förlitar vi oss för mycket på att det är någon annans uppgift att se till att de är i skick? Förstår vi vår egen roll i det förebyggande fackliga arbetet?

Det bästa skyddet i arbetslivet är att vara med i facket. Om facket inte har medlemmar har vi heller inga allmänbindande kollektivavtal. Då kan företagen konkurrera med lägre löner och sämre villkor. Så enkelt är det.

Då det uppstår ett problem på arbetsplatsen, är det oftast förtroendemannen som ensam börjar sköta frågan. Hen diskuterar och förhandlar med arbetsgivaren eller kontaktar någon av förbundets ombudsmän. Saken blir skött utan att den engagerat fackmedlemmarna på arbetsplatsen desto mer.

Många förtroendemän vittnar också om att de ofta känner sig ensamma och osäkra på om de har medlemmarnas stöd bakom sig.

Det är allas vårt ansvar att se till att det förebyggande fackliga arbetet på våra arbetsplatser hålls i bra form. Det är allas vår uppgift att värva medlemmar.

Det är allas vår uppgift att inte gå med på att utföra arbetsuppgifter i strid med gällande avtal. I egenskap av organiserade arbetstagare ser vi till att vi väljer förtroendeman på arbetsplatsen.

Och vi ska vara intresserade av vad hen gör för vår gemensamma intressebevakning.

Förtroendemannen är den samlande kraften på arbetsplatsen

En av de viktigaste uppgifterna för förtroendemannen är att bygga upp ett fackligt lag, ett eget ”dream team”, som stöd. Tillsammans, som ett idrottslag, kan vi skapa en organiserad arbetsplats där det finns en förmåga att lösa fackliga frågor lokalt och kollektivt.

Förbundets roll är att ge medlemmarna och de förtroendevalda de redskap och den kunskap som krävs för att kunna sköta intressebevakningen lokalt. Det kräver nytänk i hela den fackliga utbildningen.

Vi måste våga skapa utbildningshelheter som stöder den kollektiva intressebevakningen, såväl för förtroendevalda som för alla medlemmar.

Endast genom att utvidga det fackliga arbetet på varje arbetsplats kan vi jobba fackligt på ett förebyggande sätt.

Facket kan och får inte någonsin bli ett försäkringsbolag eller frivillig brandkår som rycker ut när lågorna flammat en tid.

De allra flesta frågor är av sådan typ att de bra kan lösas gemensamt på arbetsplatsen.

Genom att jobba förebyggande och ha en lösning på konflikterna redan innan de uppstått kan vi tillsammans skapa ett arbetsliv som känns tryggt och jämställt.

Medlemskap i facket och kollektivavtal ger oss en stabil grund.

Det är sedan upp till oss var och en att respektera och försvara dem dagligen.

NINA WESSBERG
Industrifackets organisationsombudsman

FOTO KITI HAILA