Riku Aalto: ”Viktigt att medlem­san­talet växer”

– Det var den fjärde omgången av avtalsför­hand­lingar där det krävdes arbets­konflikter för att nå avtal, säger Industri­fac­kets ordfö­rande Riku Aalto.

– Det är inte bra för arbets­mark­nads­sys­temet att vi inte kan komma överens med arbets­gi­varna om villkoren, utan måste ta hjälp av riksmedlaren.

Enligt Aalto försvå­rades förhand­lin­garna av flera av de lagpaket som regeringen drev igenom. Det innebar att Industri­fac­kets förhand­lare fick möta arbets­livsför­säm­rin­garna också i de borden där man förhand­lade om kollek­ti­vavtal. Det rörde sig bland annat om försämrat uppsäg­ningss­kydd och en oavlönad första sjukdag.

Industri­facket lyckades ändå med att förhindra att många av dessa skrevs in i avtalen.  Bland annat kunde man skriva in den person­liga uppsäg­ningsgrunden förblir vägande och sakliga skäl, att förtroen­de­män­nens ställ­ning på arbetsplat­serna förbättras samt att överens­kom­melser om frågor kring lokala avtal.

Som en positiv aspekt lyfter Aalto fram att fackför­bunden inom Finlands fackför­bunds centra­lor­ga­ni­sa­tion FFC för första gången gemen­samt offent­ligg­jorde sitt gemen­samma lönekrav. Det har medlem­marna ansett vara en bra lösning, visar medlemsundersökningar.

Dessutom ser Aalto positivt på att koordi­na­tionen mellan förbunden funge­rade väl – ett bevis på att facken kan samar­beta och lägga fram gemen­samma mål.

Man kan också vara nöjd med de avtal som man nådde, anser Aalto. Även om löneök­nin­garna inte blev så stora som man önskat fyller de ändå den löneklyfta som uppstått på grund av de senaste årens infla­tion och kraftiga prisökningar.

– Arbets­ta­garnas köpkraft har redan börjat förbättras och kommer att fortsätta göra det. Dessutom lyckades vi bemöta flera av regerin­gens lagstift­ningsåt­gärder genom skriv­ningar i avtalen.

HUR BORDE ARBETSMARKNADEN FIXAS? 

Avtalen inom tekno­logi- och kemiin­dustrin var de första som slöts efter att regeringen klubbat igenom den lagstad­gade exportdrivna arbets­mark­nads­mo­dellen. Det innebär att det är expor­tin­dustrin som lägger nivån för löneök­nin­garna under kollektivavtalsförhandlingarna.

Aalto påminner om att modellen i sig inte påver­kade innehållet avtalen, eftersom tekno­logi- och kemibranscherna länge fungerat som så kallade inledande förhand­lare under avtalsrörelsen.

– Modellen påver­kade däremot de förbund som började förhandla efter oss. När riksför­med­laren slog fast att inte ett enda komma­tecken fick ändras i avtalen, låste det förhand­lings­läget vilket påverkar fortfarande.

Industrin bestämmer i praktiken nu löneök­nin­garna i Finland.

Enligt Aalto innebär modellen i praktiken att Finland återgått till en centra­li­serad arbets­mark­nads­mo­dell – något arbets­gi­varna länge kriti­serat och offent­ligt velat bli av med.

– Industrin bestämmer i praktiken nu löneök­nin­garna i Finland. Modellen är faktiskt en stramare centra­li­serad modell än vad de gamla inkomst­po­li­tiska helhets­lös­nin­garna (tupo) någonsin var.

Problemet med modellen är att den tvingar tekno­logi- och kemiin­dustrin att ta hänsyn till alla branschers löne- och avtal­sut­veckling i sina förhandlingar.

Samti­digt försvårar den andra branschers möjlig­heter att förhandla om sina löner och villkor.

– Jag anser att man borde skilja på avtal­supp­gö­relser som gäller löneök­ningar och resultat som gäller texter. Lönefrå­gorna borde vara ett kapitel för sig och textfrå­gorna ett annat, säger Aalto.

– Åtmins­tone borde man kunna förhandla öppet om texter som inte har ekono­misk betydelse, utan att de påverkar nivån på löneförhöjningarna.

POLITIKEN ÄNDRAS BARA OM MAN RÖSTAR

År 2026 börjar förbe­re­del­serna inför riksdags­valet våren 2027. Industri­facket formu­lerar också sina egna mål inför följande riksdagsval och regeringsperiod.

Aalto påminner om att det inte blir en förändring i regerin­gens politik som försvagar arbets­mark­naden och den sociala trygg­heten om människor inte röstar emot den.

– Folk måste inse att när makt utövas kan den användas också på ett mycket fult sätt. Det har den nuvarande regeringen gjort, säger Aalto.

– Lönta­gare måste nu förstå att inget förän­dras om inte maktha­varna byts ut.

Enligt Aalto stöder Industri­facket särskilt kandi­dater som är anställda inom den privata sektorn och satsar på att få människor att gå och rösta. Man vill också ha ändring i flera lagar som stiftats.

Lönta­gare måste nu förstå att inget förän­dras om inte maktha­varna byts ut.

– Jag menar att vi måste ompröva de beslut som fattats inom arbets­lags­tift­ningen. Dessutom måste vi se över regel­verket kring arbets­re­la­terat utnytt­jande. Syssel­sätt­ningsfrå­gorna finns på våra agenda – hur vi får fler jobb och hur de som förlorat sitt arbete kan hitta nytt.

Även inom Industri­facket väntar ett arbets­fyllt år. Högsta prioritet på agendan är att öka medlem­san­talet. Utan medlemmar och förtroen­de­valda på arbetsplat­serna och i fackav­del­nin­garna är förbundet maktlöst.

– Industri­fac­kets styrka och förmåga att försvara anställ­nings­vill­koren blir till genom bred organi­se­ring, ett starkt nätverk av förtroen­demän och många medlemmar, säger Aalto.

– Vårt fokus är både att öka medlem­san­talet och att stärka förtroen­de­man­na­nät­verket på arbetsplat­serna. Det är en uppgift för oss alla i facket.